Lugi fyller 75 – vi småpågar från 60-talet fanns på plats

24 Nov

Handbollsklubben Lugi i Lund fyller 75 år i år och naturligtvis fanns den första årgången pojklagsspelare på plats vid firande i Sparbanksarenan den 18 november 2016. Alltså samma gäng som träffades hos Tommy Jaldérus i fjol för att fira 50-årsjubileet av våra resor till Paris och Prag på 60-talet.

 

p1010817

Första generationen pojklagsspelare i Lugi. Från vänster Tommy Jaldérus, Beng-Olle Johnsson, Rolf Maltesson, Claes Ohlsson, Sven Jeppsson, Sten Rydahl, Ivo Möttus och Tommy Jönsson. Jag själv, Per Strandell, tog bild.<sEnter a caption

Det blev än en gång ett kärt återseende. Och alla vi som var hos Tommy i Veberöd i fjol somras kom. Det vill säga Tommy Jaldérus, jag (Per Strandell), Tommy Jönsson, Sten Rydahl, Ivo Möttus, Sven Jeppsson, Clas Ohlsson och Rolf Maltesson. Men också Bengt-Olle Johnsson.

 

Det här ovanstående gänget, plus en del andra småkillar var faktiskt den första generationen pojklagsspelare i Lugi. Grabbarna födda 1946 var till stora delar Lugi 1, och vi andra, födda ett år senare, blev så klart Lugi 2. Den ende som platsade bland ”ettorna” var Tommy Jönsson, som också tog en plats i A-laget ihop med Tommy Jaldérus. Tommy Jönsson etablerade sig senare som en aktad profil i olika handbollssammanhang, inte minst inom Svenska Handbollsförbundet.

Jag och alla andra har fina minnen från åren på 60-talet. Inte minst alla roliga och spännande matcher och turneringar, både i Sverige och utomland. Vi var flera gånger i Danmark och Tyskland. För att inte tala om långresorna till Paris, Prag och Holland. Stora händelser för små Nils Holgerssonpågar på 60-talet. Att som 15-åring få åka till Paris 1963 var sannerligen inte småpotatis. Och så var Pierre Schori en av ledarna i den franska huvudstaden.

Alla vi nio pionjärer – nu grånande oldboys kring de 70 – blev bjuda till 75-årskalaset av ”Lugivänner”, en förening i föreningen som undan för undan bygger upp ett arkiv av alla som spelat i Lugi genom åren. Hur många killar och tjejer som dragit på sig den vinröda tröjan har jag ingen aning om. Men många är det. Och arkivet fylls hela tiden på.

Dagen till ära blev vi bjudna på mat plus lite gott att dricka. Här fick vi också bekanta oss med yngre Lugivänner, samt ordföranden i Lugi Handboll Peter Andersson. Men också Lugis framgångsrike tränare, Tomas Axnér, hade artigheten att titta in, och han berättade bland mycket att Lugi satsar hårt på att satsa på unga talanger. Lugi har ju bland andra nya stjärnskottet Simon Jeppsson, nyss landslagsaktuell i ”samlingen”. En kille med en ordentlig bössa i näven. Inte många målvakter hinner med. Men så är Simon också bäste målskytt i Elitserien.

Som grädde på moset blev vi bjudna på matchen Lugi-IFK Ystad, på pappret en lätt match med tanke på IFK:s jumboplats i serien. Men si det blev det inte – pågarna från Kurt Wallanders hemstad bet ifrån sig ordentligt. Nåja, Lugi vann med 33-28. Frid och fröjd alltså. Inte minst med tanke på att Lugi blev av med fyra poäng på grund av en kanslimiss med ett nyförvärv.

Efter matchen blev det en öl i arenans bar och på nytt blev det en trivsam och avspänd mix av gamla handbollsminnen och personliga upplevelser. Och precis som ute hos Tommy i fjol – inte så få skrattsalvor ekade runt vårt bord. En fin vinröd kväll. Tack Lugipolare! Vi ses snart igen.

Per Strandell

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny struktur i städerna – dags ta bort många av p-ytorna

28 Aug
Städerna är inte längre centrum för en varierande butikshandel som kräver bil för hemtransport. Då behövs inte p-platserna längre. Den parkerande bilen stjäl enorma utrymmen – fyra p-rutor är lika med 40 cykelställ. Eller flera fina vackra bänkar.
Det är med våra städer som mycket annat. Över tiden ändrar de karaktär och struktur. Från 30-talet och framåt försvann många större och medelstora fabriker samt små matbutiker i de centrala delarna. In flyttade en ökad variation av butiker, allt från kläder och verktyg till möbler, TV- och radioapparater. Lite längre fram i tiden även vitvaror.
Denna nya flora av ”tyngre handelsvaror” var av rent praktiska skäl kopplade till den framväxande bilismen. Bilen möjliggjorde egna hemtransporter av TV:n, soffbordet eller mattan. För att kunna rulla in bilen i city och traska iväg till butiken krävdes plats. P-platserna utvecklades.
Under flera decennier breddades gator. Torg och grönytor togs anspråk inte bara för den ökade bilismen utan för den  parkerande bilen.
Sedan 10-15 år tillbaka har centrumhandeln på nytt genomgått en stor förnyelse. Med de framväxande stormarknaderna i städernas utkanter försvann också många traditionella butiker citykärnorna.
I och med att ”handelshus” som exempelvis Emporia, Svågertorp, Toftanäs, Mobila, Novalund och Burlöv vunnit terräng har också behovet att p-platser i centrala Malmö och Lund minskat. Ändå är de kvar i lika stor omfattning som förr.
Varför är alla dessa p-rutor kvar i ett läge när citykärnorna utvecklats till gigantiska café- och krogarenor? Enda motiveringen är bekvämlighet. Men är det rimligt att denna bekvämlighetsbilism ska få lägga beslag på dessa enorma ytor som p-platserna utgör. Är det verklig nödvändigt för ”upplevelseindustrin” att herr och fru Gottegris får rulla ända fram till krogbordet?
Naturligtvis inte. Den gamla p-platsstrukturen har bara rullat på av gammal vana. Det är som om tjänstemän och politiker lever kvar i det förflutna, som att de inte ser att det gamla behovet av just en bil inte längre behövs. Eller så styrs de av rädsla – få samhällsingredienser tilldelas så stor makt som just privatbilismen.
Jag övertygad om att den moderna stadens ”affärsfolk” knutna till kultur, upplevelse, mat, dryck och mindre butiker som optiker skulle välkomna att bilen reducerades. Caféer och krogar kan bygga ut sina uteserveringar, torg och öppna platser blir arenor för trevligheter och underhållning. Nya grönytor kan växa fram. Cyklismen kan öka. Miljön gynnas.
Och vi pratar om väldiga ytor – fyra p-platser är lika med 40 cykelställ. Eller lika många vackra blomkrukor. Eller tio vackra bänkar. Eller en liten lekplats för barn. Tänk skräckexemplet Mårtenstorget i Lund. Visst kan man gråta! Så kära läsare, se er omkring i städerna.
Vi kan också prata ansvar. Är det en kommuns ansvar att erhålla P-platser överallt – bostaden, jobbet, fritiden, shoppingen och inne i stan?
Det folkliga myllor med kultur, mat, dryck, underhållning och möten som idag utgör stadskärnorna förtjänar ett bättre öde än att behöva bli begränsade av stillastående bilar. Märk väl tomma lådor av stål, bakelit och gummi som står där.
Det är dags att de styrande, främst i Lund och Malmö, slutar spela Beatleslåten ”Yesterday”. Fortsätt inte med att vandra in i framtiden med ryggen först.
Per Strandell

Hans-Inge fortsätter att skriva om den inhumana vården

26 Aug

Hans första bok, ”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”, har uppmärksammats stort bland sjukvårdspersonal och politiker. Nu har Hans-Inge Persson en ny bok på gång, specialbeställd av Liber för att ingå i läkarutbildningen.

Han fortsätter att skriva om den inhuman vården. Till jul kommer uppföröjaren till succén "Den inhuman vården - en bild från insidan av Skånes universitstsjukhus. Foto: Per Strandell

Han fortsätter att skriva om den inhuman vården. Till jul kommer Hans-Inge Persson ut med en uppföljare till ”Den inhuman vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”. Foto: Per Strandell

Få, om ens någon, har så stor och bred insyn i hur den dagliga vården vid ett universitetssjukhus fungerar som Hans-Inge Persson. Under några månader satt han dagligen vid sin hustrus sjukbädd i Lund fram till hennes död. Christina Persson var multisjuk; hon led av lungfibros, Chrons syndrom, men också av en tumör i lillhjärnan.

Allt Hans-Inge Persson, hans hustru och anhöriga såg, hörde, registrerade, iakttog, läste i journaler och pratade med läkare om skrev han ner i en dagbok – som resulterade i boken ”Den inhumana vården”.

Hans-Inge Persson menar att sjukvården i alltför hög utsträckningen lägger fokus på den medicinskt kliniska biten av vården. Patient blir ett vårdobjekt – själva människa glöms bort. Han ryser och lyfter termen ”vårdproduktion”, vilket betyder läkarens kontakt med en patient, en kontakt som ska mätas i antalet minuter per dag.

”Jag vill absolut inte rikta någon kritik mot personalen, de arbetar jätteduktigt, men sjukvården måste också ha en humanistisk dimension”.

En sak som starkt förvånade Hans-Inge Persson var denna ständiga ström av nya läkare som undersökte hustrun. När antalet var uppe i 30 slutade han räkna. Han vill likna denna flora av läkare som kommer och går vid ”luftlandsatta dagsländor”. ”Det märkliga, tillägger Hans-Inge, är att man aldrig hör några protester från denna  yrkeskår”.

Boken – hittills såld i 1 500 exemplar -har satt avtryck bland berörda inom sjukvården. Sedan den kom ut i fjol har Hans-Inge Persson blivit inbjuden till många seminarier, debatter och föreläsningar. Överallt har han möts med stort intresse, nyfikenhet och förståelse.

”Jag har fått en uppmärksamhet jag inte kunnat drömma om. Att få ha pratat med professorer, läkarrepresentanter har varit oslagbart. Inte minst roligt har det varit att få träffa så många unga läkare, säger en nöjd Hans-Inge Persson.

I dagarna arrangeras något Hans-Inge Persson verkligen ser fram emot. Han är en av deltagarna  i Sjukhusläkarnas seminarium om patientansvarig läkare under Framtidens specialistläkare i Malmö. 800 personer deltar. ”Det är helt underbart att det finns något som heter PAL, patientansvarig läkare”.

Nu ska första boken följas upp av nummer två. Hans-Inge Persson ha fått en beställning av bokförlaget Liber där ambitionen är att nya boken – som ännu inte har något namn men kommer ut till jul – ska ingå i läkarutbildningen, ”Boken bygger på några ‘fall’, där jag som anhörig berättar min historia, vi har patienten Mickaela Javinger som berättar sin och så kommenteras fallen av professor Inger Edberg”.

”Jag brinner verkligen för det här, avslutar Hans-Inge Persson

Per Strandell

 

 

 

Sluta hylla äventyraren – vårt värde sitter inte i bedriften

6 Jun
Den senaste tiden har flera bergsbestigare avlidit i samband med sina klättringar på Mount Everest. Genom åren kan dödsfallen räknas i hundratals. Samma sak i Alperna. Också andra strapatsrika gärningar som djungelvandringar eller seglatser på stormiga hav skördar dödsoffer.
  Det som sällan nämns är alla släktingar och familjer – en fru, en man, barn, syskon – som först under många år våndats och varit oroliga och som till sist måste ta emot ett dödsbud.
  Denna aspekt av oroliga och sörjande familjemedlemmar nämns heller aldrig när den tuffe äventyraren som ”gillar utmaningar” intervjuas i televisionens morgonsoffor. Tvärtom. Journalisterna jamsar med när denne ”stålman” sitter och fikar efter beröm. Jag har aldrig hört en enda journalist ställa frågan med viken rätt man riskerar att göra sin fru till änka, sina barn faderlösa.
  Hur länge ska vi hålla på att dyrka dessa bedrifter som att klättra i berg, simma över Atlanten eller cykla genom Sahara? Hur länge ska vi mäta livskvaliteten i gärningar som gränsar till döden? Hur länge ska vi göra dessa egoister till hjältar?
  Mitt i all denna dyrkan finns det tusentals människor som dagligen kämpar med sjukdomar och nöd, människor som gör en heroisk insats bara genom att stiga upp och gå till jobbet. Andra sliter ont för att få ekonomin att gå ihop. Dessa människor syns aldrig i TV.
  Vi kan också lägga en ekonomisk aspekt på det hela. Årligen får samhället spendera miljonbelopp på att rädda utsatta, antingen med helikopter eller massiva personalinsatser. Är det rimligt? Kanske borde äventyraren – med tanke på ett personligt ansvar – tvingas teckna en samhällsförsäkring innan denne ger sig iväg upp för de branta bergsväggarna eller ut på Atlanten i en roddbåt.
  Naturligtvis ska vi människor få ge oss ut på strapatser. Människor har mål och drömmar. Jag har själv varit ung med drömmar om vissa dåd. Men idag har vi enligt min mening gått för långt. Äventyret – ju häftigare desto bättre – har blivit ett ideal, en livsstil där egokicken tycks vara allt av värde.
  Den är så klart svår att lägga en fast gräns för vad som rimlig och sund bedrift kontra överdrifter. Många aspekter spelar in. För egen del vill jag nog koppla gränsen till det sunda förnuftet där omtanken och värnet om de sina kära ställs mot den egna tillfredställelsen. Det gäller helt enkelt att tänka efter före, min kick mot andras eventuella sorg och smärta. Stanna upp om det finns ett ”vi” som väger tyngre än ett ”jag”.
  Jag tror att vi landar i ett realistiskt förhållande till alla dessa nutidsfenomen som att ”spränga gränser” och ”spännande utmaningar” om vi slutar upp med att göra de här personerna till hjältar. Tona ner hyllningarna. Gör inte äventyret till främsta livskvalitet. Att stå på en bergstopp eller segla över Atlanten i en jolle är inte de enda måttstockarna för en mening med livet. Det får heller aldrig vara ett ideal för mänskligt leverne. Och framför allt – en människas värde sitter inte i bedriften.
Per Strandell
 

Ok för liberalen att en rökare besvärar 20 andra matgäster

7 Mar

Regeringen vill införa rökförbud på uteserveringar. Men borgerliga liberaler talar i termer av ”förmynderi” mot den enskildes frihet. Enligt liberaler är det alltså helt ok att en (1) rökare förpestar luften för 20 andra matgäster.

017I Bonniers Svenska ordbok står att liberalismen bland annat är en politisk åskådning som starkt betonar den enskilde människan frihet. Det är en princip man kan respektera. Men denna åskådning har en baksida – en enda persons pretention kan åsamka lidande och tråkigheter för folkflertalet.

Jag tänker på det när nu regeringen vill införa rökförbud på flera offentliga platser, bland annat krogarnas uteserveringar. Ty nu rycker liberalerna ut och gör tummen ner för förslaget. Visserligen orsakar rökningen stora hälsoskador till enorma kostnader, och varje år dör 12 000 personer som en följd av blossandet, men att hindra enskild person från att ta fram sin cigg vid sittande krogbord måste klassas som ”förmynderi”. (Sydsvenskan).

Det är alltså liberalt att en (1) person ska få förpesta luften för de låt säga 20 andra personer som sitter på uteserveringen. 20 människor som betalar dyrt för kunna njuta av god mat och dryck. Borde inte den liberala aspekten knytas till dem som INTE röker eller till dem som INTE vill ha rökare kring bordet.

Nja, säger liberalen. Poängen är att den enskilde rökaren ska ha möjlighet att själva välja: Både att kunna röka och att låta bli. En hövlig och hänsynsfull liberal tar förstås inte upp sina cigaretter och besvärar andra. Han eller hon går 15-20 meter bort. Men har vi otur så sätter vi oss på en uteservering med en icke hänsynstagande.

Men nog bör politiker och lagstiftare kunna hänvisa till fler aspekter en den liberala för att kunna motivera förbud eller restriktioner . Det finns ju nåt som heter hänsyn, sunt förnuft, rimligt, lämpligt och proportioner.

Är det exempelvis rimligt att 20 personer ska få tåla stinkande rök i näsborrarna och kväljningar i halsen bara för att en person i liberalismens namn ska få blossa? Så klart inte. Det sunda förnuftet säger ju att skadlig och besvärande rök inte hör hemma bland trånga krogbord. Eller i andra folksamlingar som busskurer, tågperronger, foajéer och entréer.

Överallt där folk står eller sitter tätt borde, med tanke på folkhälsan och den demokratiska aspekten, självklarheten vara att flertal går före fåtal – hur mycket det än svider i skinnet på liberalernas ”jag”.

Per Strandell

Rysare när Spanien går till val – som mycket väl kan bli nyval?

19 Dec

I morgon söndag den 20 december går Spanien till val – något som mycket väl kan resultera i ett nyval. Fyra partier slåss om makten. Dessutom finns uppgifter om att president Mariano Rajoy inte vill vinna, då EU hotar med nya krav om åtstramningar.

Sedan demokratin infördes i Spanien för 40 år sedan har den politiska scenen dominerats av två stora partier; socialdemokratiska PSOE och borgerliga Partido Popular (PP) som har haft makten de fyra senaste åren.

Men inför valet nu på söndag den 20 december har scenen förändrats radikalt. Nu finns det fyra nästan jämnstarka partier; PSOE och PP har fått konkurrens av borgerliga mittenliberala Ciudadanos och vänsterinriktade Podemos. Det förstnämnda har sina rötter i Kataloniens frigörelse och Podemos har vuxit fram som en stark proteströrelse i kölvattnet av alla nedskärningar under Rajoys ledning.

Jag skrev nästan jämnstarka. Inte riktigt men det kan mycket väl bli så på söndag. En av de senare opinionsmätningarna visade att PP låg på 28,9 procent, PSOE på 19,9, Ciudadanos på 18,7 och Podemos 16. PP klart störst alltså.

Sedan dess visar nya mätningar att både PP och PSOE tappat medan de två andra ökat. En orsak till förändringarna är kopplade till en stor valdebatt där Mariano Rajoy uteblev (skickade sin vicepresident) samt att Podemos ledare, den karismatiske och hästsvansprydde Pablo Iglesias, gjorde bra ifrån och vann debatten enlig flera bedömare. Podemos är tillsammans med Ciudadanos de partier som lockar flest förstagångsväljare.

Att Rajoy uteblev kan med all sannolikhet bero på att han ville undvika att bombarderas med frågor kring de korruptionsskandaler som kommit i dagen under hans ledning.

Även om opinionssiffrorna fått de fyra partierna mer jämnbördiga kan mycket hända innan valdagen. Tillfälliga utspel kan justera ett partis sympatier upp eller ner. Och det finns röster att hämta. Inte mindre än 40 procent är osäkra och lär bestämma sig på valurnan.

Men den stora frågan är hur en kommande regeringen kan se ut. Inget av de fyra vill – åtminstone utåt – samarbeta med någon annat parti, trots att det till synes finns ett blått och ett rött block.

Att Ciudadanos, som uppstod som en regional kraft för ett självständigt Katalonien, skulle kunna bilda koalition med PP är i stort sätt uteslutet, då PP motsatt sig ett fritt Katalonien. Inte heller finns det någon jordmån för PSOE och Podemos plus ett ganska litet vänsterparti. Just nu försvinner alltfler sossar över till  Pablo Iglesias.

Situationen är så tillkrånglad att förutsättningarna för en majoritetsregering är minimala. Kanske en minoritetsregering, som då behöver stöd i parlamentet fråga för fråga. Och i många frågor står partierna långt ifrån varandra.

Dessutom gör uppgifter från en källa närstående PP:s kansli gällande att Mariano Rajoy inte vill regera vidare. Orsaken lär vara att EU kommer med nya krav om saneringar i den spanska ekonomin efter nyår. Och den yxan vill Rajoy inte hålla i.

Både socialdemokraterna, Podemos och Ciudadanos går till val med löfte om bättre villkor för arbetslösa och anställda. Bland annat vill Ciudadanos införa ett kontrakt så att ställda inte lika lätt kan sparkas. Plus högre minimilön – från 400 euro till 680 euro – och att arbetslöshetsersättningen stärks.

Bland många reformer som stärker krisdrabbade människors ekonomiska status vill Podemos införa ett socialbidrag enligt svensk modell. För att klara finansieringen av sina reformer vill Podemos bland annat införa kyrkoskatt.

Som sagt komplicerat i ett land där de styrande för första gången får lära sig att kompromissa och kohandla. Går inte det lär ett nyval stå för dörren. Noterbart är att Spanien inte fått ett rasistiskt parti i efterdyningarna av alla nedskärningar.

Per Strandell

 

Den effektiva vården – som skapat den inhumana vården!

1 Nov

”Den inhumana vården” – så lyder titeln på Hans-Inge Perssons bok om den trista sjukhusresa hans numera avlidna hustru Christina gjorde under vintern 2014-2015. Boken är ett smärtsamt insider-reportage direkt från sjuksängen om en vård med en produktionsmodell á la bilindustrin.

002

Hans- Inge Persson har skrivit boken ”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”, som ger en skankande insyn i hur hans hustru starkt påverkades av en vård som glömt bort människan i sin iver att producera vård så effektivt som möjligt. Foto: Per Strandell.

Hans-Inge Persson – med en bakgrund som chef för olika kommunala förvaltningar samt som generaldirektör för Myndigheten för flexibelt lärande – är noga med att påpeka att han inte är någon rättshaverist. Han har heller inga invändningar mot hur vården bedrivs rent medicinskt.

Syftet med boken ”Den inhumana vården – en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”, som bygger på en daglig närvaro vid hustruns sjuksäng, dagboksanteckningar, journaler plus samtal med flera chefläkare, är att lyfta fram bristen på humanitet (se hela människan) som blivit priset när mycket av fokus de senaste 100 åren enligt honom legat på att diagnosticera, bota och linda.

”Jag skriver inte detta i bitterhet över Christians död eller för att påstå att man inom vården begått medicinska fel. Tvärtom. I vårt fall tror jag att varje läkare har agerat korrekt utifrån naturvetenskapliga och medicinska värderingar. Jag skriver för att andra patienter inte ska behöva lida och jag vill påbörja en djup diskussion om patientbemötandet och om vårdens rutiner”.

Christina var vad man kallar multisjuk. Hon led av flera sjukdomar samtidigt; lungfibros, Crohns syndrom, benskörhet, men hon hade också en tumör i hjärnan. Det är denna breda sjukdomsbild som innebar att Christina helt kom i kläm i en vård präglad av en produktionsmodell á la bilindustrin, så kallad ”lean production”. Det innebär en så effektiv vård till så låg kostnad och så kort tid som möjligt.

I praktiken innebär det enligt Hans-Inge Persson att varje klinik, varje avdelning, varje läkare enbart har stenhård fokus på vad just den kliniken eller den läkare har att ombesörja ur ett rent medicinskt perspektiv. Kommunikationen läkare emellan är i princip obefintlig. Missförstånd om rapporteringen uppstår. Utan att någon läkare hade helhetssynen vad gäller sjukdomshistorik, medicinering med mera slussades Christina likt delbyggandet av bil från klinik till klinik: lunga var lugna, rygg enbart rygg, tumör var tumör och så vidare.

”Varje klinik är sitt eget kejsardöme. Det innebär att patientperspektivet krymps från människa till patient-vårdobjekt-hjärna-tumör-lymfom. Så minimeras du från människa till lymfomet i säng 2 på sal 7”, skriver Hans Inge Persson.

Om de vattentäta skotten är en orsak till bristande kontinuitet så förstärks den genom den strida ström av läkare som enligt Hans-Inge Persson kommer och går. När Christina träffat inte mindre än 30 olika läkare, som alla hade dålig koll på vad den föregående läkaren sagt eller gjort, slutade han att räkna.

”Enbart onkologen har 120 läkare knutna till sig. De arbetar inte hela tiden i Lund, utan också i Helsinborg och Malmö. Plus att de forskar eller gör annat. De får sätta upp sig på ett vad man kan kalla ett ‘tvättstugeschema’ när man vill och kan arbeta. Att det är så beror på att Lund är ett stort universitetssjukhus,  berättar Hans-Inge Persson. För övrigt ställer han sig frågan varför dessa legitimerade läkare förminskar sig själva genom att ställa upp på en organisation som gör dem till ”luftlandsatta dagsländor”.

Bristen på en helhetssyn innebar en bisarr paradox. Och naturligtvis många frågor. Å en sidan bedömde flera läkare att behandlingen och vården gav ett bra resultat, å andra sidan kunde Hans-Inge konstatera att hustrun blev allt sämre. Från att själv kunnat gå in på den första avdelningen till att bli nästan helt förlamad.

Att Hans-Inge Perssons iakttagelser är korrekta får han till stor del bekräftat i de svar han fått från en chefläkare som gjort en bedömning om läkarinsatserna. Här är några exempel:

¤ ”De kände inte till sjukdomsförloppet utan gav information, som inte var adekvat för sammanhanget. Det ser bra ut, sa man, när läget försämrades”.

¤ ”Olika läkare gav olika delbesked. Det verkar sällan ha skett ingående samtal om utredningsläge, prognos, olika behandlingsmöjligheter”.

Ett annat kvitto som ger Hans-Inge Persson rätt är att IVO (Inspektionen för vård och omsorg) skickat en smått diger lunta till universitetssjukhuset med exempel på brister som måste åtgärdas.

Hans-Inge Persson hyser gott hopp om att en förändring till en mer human vård står för dörren. Genom insändare har han fått många reaktioner från sjukhusfolk som berättat att ”just så har vi det”. Han har också haft en diskussion med den politiska ledningen samt fått signaler om att boken skall ingå i den valbara kursen för blivande läkare om patientbemötandet.

Om jag till sist ska våga mig på en recension så tycker jag att Hans-Inge Persson på ett lättfattligt och tydlig sätt beskriver en människas sista tid i livet i en sjukvårdapparat som orsakar onödigt lidande. Boken är ett smärtsamt insider-reportage från sjuksängen från en person som inte bara samlat på sig dagboksanteckningar om förlusten av en hustru utan också besitter en skarp blick för organisationer.

Per Strandell